Syre läcker ständigt ut ur jordens atmosfär och ut i rymden. Mätningar som gjordes av satelliter under 1980- och 1990-talen visade att jonerna som flydde färdades snabbare ju högre de observerades. Detta antydde att någon form av accelerationsmekanism var inblandad. Nu visar nytt arbete på data som samlats in av en grupp formationsflygande satelliter som kallas Cluster att jordens eget magnetfält accelererar bort syret. Men oroa dig inte, jämfört med jordens lager av livsuppehållande gas är mängden som släpps ut försumbar. Men i en lång framtid när solen börjar värmas upp på äldre dagar kan balansen förändras och syreavgången kan bli betydande.
Från data som samlats in från 2001 till 2003, samlade Cluster information om strålar av elektriskt laddade syreatomer, kända som joner, som strömmar ut från polarområdena i rymden. Cluster mätte också styrkan och riktningen på jordens magnetfält när strålarna var närvarande.
Hans Nilsson, Svenska Institutet för rymdfysik, ledde ett team av rymdforskare som analyserade data. De upptäckte att syrejonerna accelererades av förändringar i magnetfältets riktning. †Det är lite som en sling-shot-effekt,â€?? säger Nilsson.
Att ha alla fyra Cluster-rymdfarkosterna var avgörande för analysen eftersom det gav astronomer ett sätt att mäta styrkan och riktningen av magnetfältet över ett brett område. †Klustret gjorde det möjligt för oss att mäta magnetfältets gradient och se hur det ändrade riktning med tiden,â€?? säger Nilsson.
Före rymdåldern trodde forskare att jordens magnetfält endast var fyllt med partiklar från solvinden, det ständiga snöslask av partiklar som flyr från solen. De trodde att detta bildade en stor kudde som skyddade jordens atmosfär från direkt interaktion med solvinden.
'Vi börjar inse hur många interaktioner som kan äga rum mellan solvinden och atmosfären,'? säger Nilsson. Energirika partiklar från solvinden kan kanaliseras längs magnetfältslinjerna och när dessa påverkar jordens atmosfär kan de producera norrsken. Detta sker över jordens poler. Samma interaktioner ger syrejonerna tillräckligt med energi för att accelerera ut ur atmosfären och nå jordens magnetiska miljö.
Klusterdata fångades över polerna med satelliterna som flög på en höjd av någonstans mellan 30 000 och 64 000 kilometer. Datan hjälper forskare att förstå vad som kan hända i framtiden. 'Vi kan bara förutsäga dessa framtida förändringar om vi förstår de inblandade mekanismerna,'? säger Nilsson.
Källa: DETTA